Börje Salmings liv med artros

Livet som älskad men tacklad ishockeystjärna har gett Börje Salming fina minnen. Liksom artros, värk och trasiga knän. Men tack vare lagom träning är Börje, 64, ändå ett spänstfenomen.

-------------------------------------------------------

Ursprungligen publicerad i Reumatikervärlden #3

-------------------------------------------------------

Betydligt enklare är det att fatta hur denna folkkära norrlänning drabbats av artros: Börje har älskat ishockey. Från små­grabbsliret på rinken i Kiruna och storebrorsan Stigges avlagda rör, till tiden med AIK i Elitserien på 90-talet.

Och när han berättar om de 17 benkrossande åren i NHL faller det på plats. Ishockey rankas ibland som världens tuffaste sport och tränare har trott att backen Börje närmast njutit av skotten mot kroppen och smärtan.

Vilket inte är sant. Börje har bara älskat ishockey.

– Jag har haft förfärligt ont, oj, vad ont det har gjort! Men det var som om jag inte brydde mig, jag brydde mig inte om mig själv och min kropp utan spelade, blodig överallt.

Skadorna är en del av vardagen som proffs. Håller du inte måttet, tar någon annan din plats.

– När jag träffar vänner och gamla hockeyspelare i Kanada tycker jag ändå att de ser rätt justa ut. En del har förstås opererat höfterna och jag har också landat väldigt mycket på min vänstra höft ute på isen. Jag vet att jag har artros, men än så länge har jag inte behövt någon operation.

Om ett år fyller Börje folkpensionär och han har nästan slutat med ishockeyn. Fortfarande kan det bli någon veteranmatch, men mer är det inte.

– Höger knä vobblar när jag åker skridskor, så jag är försiktig.

På senare år har det smärtvärsta suttit i axlarna. Börje har inte fått någon diagnos men det mesta tyder på artros, även där.

– På nätterna är det ett himla snurrande och jag har svårt att sova. Det gör ont helt enkelt.

Axlarna har tidigare hindrat honom från att göra armhävningar. Räddningen är Börjes mjuka träning:

– Det blir två till fyra gånger i veckan. Spinning är bra, och så gillar jag crosstraining. Nu har de andra i klassen vant sig och tittar inte lika mycket när jag dyker upp.

För några år sedan ville han löpträna och sprang verkligen en del: ett maraton, tre halvmaror och en åtta, tio millopp. Inte det bästa för en ishockey­spelare, som fått renovera sina knän och med konstaterad höftartros.

– Att springa var skitkul men jag fick sluta för två år sedan, säger Börje och berättar om den onda höften som låste sig på Frankfurts flygplats, strax innan gaten skulle stängas. Plötsligt kunde Börje inte gå. Skulle han hinna med planet?

– Ja, det gick vägen. Men hemma, efter en magnetkameraundersökning, sa läkaren att "du har artros. Om du vill kunna gå när du är äldre" – och det vill jag ju – "ska du sluta springa. Nu." Det valet var lätt.

Trots snacket om åldrande, smärta och skador är Börje inte den som klagar. Med honom är det gnällfritt. Ingen självömkan – bara enkel ödmjukhet. Den som inte blir förtjust i Börje Salming måste ha en hjärna av sten.

Visst har det varit outhärdligt och han har vrålat som en galning ("give me painkillers!") och slängt i sig alla piller han hittade i badrumsskåpet:

– Jag vet inte vad jag fick i mig, penicillin, allt möjligt, det var panik. Jag trodde att foten var av. Jävlar, vilken smärta.

Men trots att han samlat på hjärnskakningar, fått ansiktet upphyvlat av skridskor och känt hur revbenen räfflats av puckträffar i 100 kilometer i timmen, har han aldrig gråtit när någon tittat på.

– Jag visade aldrig på plan att jag var ledsen eller hade ont. Jag kämpade till sista blodsdroppen, sedan körde jag ut i båset och dog.

Säger Börje, som är hård bara mot sig själv. Präglad av att som liten ha förlorat pappan i en gruvolycka och som längtat efter att bli omhändertagen. En iskall kille full av mänsklig värme, som aldrig tyckt om att prata inför folk men gärna visar upp de eleganta mini­hörapparaterna i genomskinlig plast.

– Jag är så nöjd! Förr hörde jag inte vad barnen sa och jag tröttnade på att säga 'va?' hela tiden. Nu hör jag också vad instruktören säger på gymmet.

I höst åker Börje till Toronto för att inviga en staty över sig själv. Då träffar han gänget, alla de andra som också malt ner kroppen till grus. Kanske undrar någon "är du stel och sliten, du med?", men mer snack än så brukar det inte bli.

Att han har kunnat stå emot all smärta, bara stampat i gång fötterna och gett sig ut på isen igen, är en fantastisk egenskap, men det har likväl varit ett helvete, även för Börje Salming. Familjen har reagerat flera gånger och sagt att "nu är det väl ändå dags att lägga av?", men:

– När jag låg på sjukhus efter min värsta skada och trodde att jag skulle bli blind fick jag en hel sopsäck med brev. I ett stod det att "du kan få mitt öga". Så var det att spela i Toronto. Med sådana fans vill man inte sluta.

Allt är hårt åtgånget på Börje, men när han ser tillbaka kan det hända att han blir rörd.

– Ibland liksom klingar det till inombords och jag känner mig stolt.

Men att skryta? Nej, det är inte legenden Salmings stil.

– Jag hatar när folk går med näsan uppe i vädret. Jag ville vara bäst på plan men jag vet att jag som människa inte är bättre än någon annan. Alla är lika mycket värda. Det är så jag ser det.

Börje Salming

  • Ålder: 64
  • Familj: Sambo, fyra barn, fyra barnbarn.
  • Bor: I Stockholm. Åker ofta till släktgården i byn Salmi vid Torneträsk.
  • Karriär: Hockeyproffs med 17 år i hockeyligan NHL, förste svensk att bli invald i Hockey Hall of Fame. En av 1900-talets sex största hockeyspelare enligt Internationella hockeyförbundet. Två SM-guld med Brynäs och 46 landskamper med Tre Kronor. Affärsman med bland annat sport- och underkläder uppkallade efter sig.
  • Smeknamn: The King – "grabbarna i laget kom på det."
  • Diagnos: Artros i vänster höft, troligen artros även i knän och axlar.

Salmings skador

Börje kommer inte ihåg hur många gånger han har fått sy småskador utan bedövning i omklädningsrummet. Men med hjälp av boken "Blod, svett och hockey" från 1991 har Reumatikervärlden gjort en skadelista.

  • Panna: Sydd åtta-nio gånger.
  • Näsa: Brutet näsben fem gånger.
  • Ögonbryn: Sydd över 20 gånger.
  • Höger öga: 50 procent nedsatt syn efter skada av klubbspets, ärr från pannan över ögat till mungipan.
  • Vänster öga: Lätt skadat av klubbspets.
  • Munnen: Fem tänder utslagna, brygga.
  • Haka: Sydd tio till 15 gånger.
  • Revben: Mer än hälften har lossnat.
  • Lungor: Hål i den ena efter slagskott.
  • Axlar: Två gånger ur led, trolig artros.
  • Armbågar: Sönderslagna flera gånger, lösa flisor.
  • Höger hand: Fyra fingrar brutna.
  • Höft: Artros.
  • Ben: Blödningar, bristningar, okänt antal lårkakor.
  • Knän: Spricka i en knäskål, lösa ben­bitar bortopererade, båda knäna sönderkörda, trolig artros.
  • Fötter: Spricka i vänster häl, vristerna sydda tre gånger.

Läs mer

Text: Maja Aase
Foto: Bruno Ehrs/Skärgårdsmat med Salming

Relaterade artiklar

Visa fler