Vägen till bebislycka

Ända sedan tonåren har Linda Wahlström längtat efter att bli mamma. – Det var den viktigaste drömmen i mitt liv. Jag tänkte att om jag inte kan få barn, då vill jag inte fortsätta leva.

-------------------------------------------------------

Ursprungligen publicerad i Reumatikervärlden #6

-------------------------------------------------------

Ute är det höstkyla över åkrarna, inomhus sover sonen Malte och tvättmaskinen snurrar. Familjens hund voffsar runt och Linda bjuder på kaffe i den blå­vita Mon Amieservisen.

Det är snart middagsdags. Men först en promenad med vagnen och luftning av Maiky.

– Innan jag träffade Jonas ville jag bara att den dagen skulle komma då jag skulle bli vuxen på riktigt och det var dags att försöka få barn. Sedan blev jag otålig och kände en stor press. Jag hade svårt att sova på nätterna och fick aldrig ro i kroppen. Men till slut blev jag gravid. Då började jag oroa mig för att förlora barnet.

När Linda berättar kan hon inte hålla sig för skratt. Det låter nästan knasigt, att vara så bekymrad och tänka så mycket på allt hemskt som kan hända.

– Men det har att göra med att jag aldrig har kunnat känna att jag kan lita på min kropp, på grund av sjukdomen.

När Linda var två och ett halv år svullnade hennes knän upp och hon fick diagnosen polyartikulär JIA, juvenil idiopatisk artrit.

– Nu sitter sjukdomen på fler ställen och jag har varit tvungen att steloperera en fotled och har en protes i höger handled. Tyvärr biter inga mediciner på nedbrytningen av kroppen. I dag handlar det mesta om att vara frisk och perfekt och det är jobbigt att förhålla sig till det. Men så här ser mitt liv ut och jag vet att ingen kommer undan problem och svårigheter.

Under sin första graviditet var Linda mycket nöjd med specialistmödravården vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Där har personalen varit pedagogisk och stöttat mig. De sa att jag ska amma bara så länge som jag kan, att det inte ligger någon prestige i det och att det viktiga är att jag som mamma ska må bra och kan ta hand om mitt barn.

Däremot var det frustrerande att försöka få besked från reumatologerna, både före, under och efter att hon väntade Malte.

– Jag är en sådan person som vill ha tydlig information och veta, svart på vitt, vad som gäller, säger Linda, och berättar om flera situationer där läkarråden har skiljt sig åt.

– En läkare sa att en viss medicin var livsfarlig, en annan att det gick bra att fortsätta med den. Jag saknar tydliga riktlinjer och en samsyn över hela Sverige, och dessutom tycker jag att det har varit svårt att hitta information på nätet. Jag har känt mig osäker och tycker att det har legat för mycket ansvar på mig som patient.

Graviditeten med Malte var kämpig, med smärta och återkommande förvärkar. Även den här gången har Linda ont och ju tyngre hon blir, desto mer värk i lederna – det är inte lätt att leva utan de läkemedel som i vanliga fall gör att hon slipper ha allt för mycket besvär.

– Jag trodde inte att jag kunde bli gravid igen, säger Linda och minns hur det var första gången när hon skulle berätta att Jonas och hon väntade barn:

– På kvällen, när vi hade ätit middag, bad jag min sambo att lyfta på tallriken. Där låg ett kuvert, som han öppnade. Sedan såg jag bara hur han log: där låg det. Graviditetstestet.

Fakta

Ålder: 26 år
Familj: Sambon Jonas, sonen Malte, 1, yorkshireterriern Maiky och ett barn till på väg.
Bor: Rasbokil, 18 kilometer utanför Uppsala.

Text: Maja Aase

Mer läsning

Planeringen är A & O

Relaterade artiklar

Visa fler