Artros
Artros är den vanligaste reumatiska ledsjukdomen. Sjukdomen kallas även för ”åldersreumatism”, men den beteckningen är inte korrekt. Artros innebär en obalans mellan nedbrytning och uppbyggnad av brosk och är alltså inte en naturlig del av åldrandet. Det finns många som har artrosförändringar som syns på röntgen men som inte har några symtom på sin sjukdom, och tvärtom. Symtomgivande artros finns hos runt 8-10 % av svenskarna i åldrarna 50-70 år.
Artros kommer från grekiskans artrosis och betyder sjuk led.
Vilka drabbas?
Sjukdomen blir vanligare med stigande ålder även om den också förekommer i yngre medelåldern. Både män och kvinnor drabbas.
Vissa yrken med långvarig upprepad eller tung belastning på framför allt höft- och knäleder medför ökad risk för artros. Övervikt och fysisk inaktivitet är andra riskfaktorer. Normal idrottsutövning utgör inte någon risk för artros utan är bra för lederna. Idrottsskador däremot, såsom menisk- och korsbandskador i knäna, ökar i stället risken för artrosutveckling.
Även reumatiska sjukdomar kan leda till artros i senare stadier.
Det finns en ärftlighet för sjukdomen.
Symtom
Symtomen kommer ofta smygande. Ofta börjar artrosen i en led, men den kan också starta på flera ställen samtidigt. Artros medför stelhet i den sjuka leden, minskad rörlighet och smärta.
Smärtan uppträder först vid rörelse och belastning men när sjukdomen försämras uppkommer smärtan även i vila, särskilt vid höftledsartros. Leden kan också bli inflammerad vilket yttrar sig som svullnad och värmeökning. Inflammationen är oftast lindrig och övergående. Ibland förekommer akut smärta och svullnad, särskilt i stora leder. Det kan då vara fråga om någon form av kristallartrit.
Musklerna försvagas redan tidigt i sjukdomen och kan till och med förtvina. De blir också mer uttröttbara.
Följande ställen drabbas oftast:
Fingrar
Fingerledsartros är den vanligaste artrosformen. När fingrarnas ytterleder påverkas blir de knotiga, stela och ömma. Det kallas Heberdens knutor.
När förändringar uppkommer i fingrarnas mellanleder kallas det Bouchards knutor. Lättare felställningar kan uppstå. Tidvis kan fingrarna vara inflammerade med värmeökning, ömhet och rodnad.
Tumbasen är en speciellt vanlig plats för artros. Det ger smärta när tummen används och senare kan felställningar utvecklas.
Fingerledsartros är vanligast hos kvinnor och ofta finns sjukdomen i släkten. Besvären avtar oftast med åren och är sällan invalidiserande.
Stortå
Vid artros i stortåns bas kan tån stelna (hallux rigidus). Det kan göra det svårt att gå och att hitta skor som passar.
Knäled
Det drabbade knät smärtar vid belastning. Oftast gör det ont på insidan av knät. Artrosen sitter för det mesta så att en snedbelastning uppstår och man kan bli hjul- eller kobent.
Höftled
Höftledsartros ger nedsatt rörlighet och smärta i höftleden. Typiskt är att det är svårt att sitta med korsade ben och ta på sig strumpor och skor. Smärtan som först uppkommer vid belastning och senare även i vila, är vanligen förlagd till ljumsken men ibland även utåt höften. I vissa fall gör det ont på knäts insida trots att artrosen sitter i höften. Hälta kan uppstå i ett senare stadium av sjukdomen.
Rygg
Spondylartros eller spondylos, som artros i ryggradens leder kallas, är ett mycket vanligt fenomen hos äldre personer. Nästan alla har spondylartrosförändringar på röntgen, men i de flesta fall ger förändringarna inga symtom.
Käkled
Den viktigaste orsaken till käkledsartros är överbelastning av leden genom till exempel tandgnissling. Artrosen ger smärta i käken, stelhet i käkmusklerna och det kan bli svårt att gapa. Det är vanligt att det hörs ett knastrande eller skrapande ljud från käkleden när den används.
Generaliserad artros
En utbredd artros där flera leder i kroppen engageras. Denna form är ovanlig och delvis ärftlig. Det är oftast medelålders kvinnor som drabbas.
Så här ställs diagnosen
Symtom och undersökning av lederna brukar räcka för att ställa diagnosen. Med röntgen kan man se typiska artrosförändringar, men fynden säger mycket lite om hur svåra besvären är. Som nämnts tidigare kan man ha förändringar på röntgen utan att alls ha några symptom och tvärtom.
Tidiga artrosförändringar kan ses vid artroskopi en operation då man med ett instrument tittar in i leden. Det är framför allt knä- och fotleden som undersöks på det sättet. Magnetkameraundersökning (MR) kan också visa tidiga artrosförändringar och kommer troligen användas ännu mer i framtiden.
Blodprover tas framför allt för att utesluta annan reumatisk sjukdom. Forskare undersöker nu blodprover som mäter brosk- och benomsättning och som i framtiden kan hjälpa till att ställa artrosdiagnosen tidigare.
Behandling
Det finns idag ingen behandling som kan stoppa artrosutvecklingen. Behandlingen inriktas istället på att lindra smärtan och förbättra muskelfunktionen. Behandlingen inriktas i stället på att lindra smärtan och förbättra muskelfunktionen. Det finns tekniska hjälpmedel för vardagen samt läkemedel för att minska smärta och inflammation. I första hand används paracetamol, men även antinflammatoriska läkemedel kan ha god effekt.
Andra alternativ för smärtlindring är elektrisk stimulering (så kallad TENS) ultraljud och värme. Lokala injektioner med kortison används ibland vid svårare besvär. Vid knäartros kan man också prova injektioner av hyaluronsyra (så kallad tuppkam) med visst resultat.
Svår artros kan behandlas med operation. Det vanligaste är att den drabbade leden ersätts med en ledprotes. Vid käkledsartros bör bettskena provas.
Det här kan du göra själv
Det finns mycket man kan göra själv för att minska lidandet vid artros. Genom att bli av med eventuell övervikt och genom att själv regelbundet träna muskulaturen kan man nå långt. Egenträning har visat sig viktig vid framför allt knä- och höftartros av en rad orsaker. Några av de positiva effekterna av fysisk träning är att smärtan minskar, musklerna blir rörligare och starkare, kroppsvikten är lättare att bevara och inte minst mår man bättre psykiskt.
Det gäller att hitta en motionsform man tycker om. Sjukgymnasten kan ge bra träningstips.
Så går det för patienterna
Det är mycket svårt att säga någonting om hur sjukdomen utvecklas i det individuella fallet. Genom egenvård, såsom fysisk aktivitet och viktminskning, kan man nå mycket långt i behandlingen. Bäst prognos har fingerledsartrosen.
