Hundar bygger broar och minskar isolering

Jag brukar kalla min hund för min friskvårdskonsult, säger Lena Tholsson när vi sitter ner tillsammans i glasrummet, ett lugnt och mysigt litet rum på Reumatikerförbundets huvudkansli i Stockholm. Vi ska prata om livet, hur det är att leva med SLE och var man kan hitta styrkan.

– hundarna ger mig gympapass precis som en fysioterapeut, och de ger mig glada skratt genom att de bjuder mycket på sig själva. Det som är bra med hund är att det aldrig finns några sura miner, det finns alltid någon som lyssnar och de har alla sin egen personlighet. De ger mig mycket glädje och jag träffar också många nya människor genom hundarna, säger Lena.

Hennes symtom började komma redan i tonåren och diagnosen SLE, systemisk lupus erythematosus, sattes vid 23 års ålder, tidigt 90-tal.

Det var en jobbig tid innan hon visste vad det var som var fel. Då diagnosen är svår att ställa är det svårt att få svar i primärvården. Det blev många besök hos specialister inom reumatologi innan man kom fram till att det var SLE.

– Idag har jag levt med sjukdomen så länge att jag inte längre tänker så mycket på att jag är sjuk, säger Lena.

Tog tid att acceptera

När diagnosen ställdes var det skönt att veta vad det var, men eftersom hon var så ung tog det tid att acceptera att det här var något som hon skulle leva med hela livet. Känslan att inte få bli frisk och att behöva tänka om i livet var en sorg. Att bilda familj, arbetslivet och resor som för många är självklart krävde nu planering.

På den tiden löd ofta rekommendationen att inte skaffa barn. Man trodde då att man kunde bli väldigt sjuk av graviditeten och att man kanske inte skulle klara av det. Det var ett tungt besked.

Idag har Lena accepterat sin sjukdom och lagt mycket av sjukdomsbeskedet bakom sig. Men menar samtidigt att acceptansen även nu kan gå i vågor. Det kan finnas dagar som blir lite extra kämpiga. Lena måste bestämma och prioritera vad hon kan klara av att göra på en dag, hon vet att sjukdomen gör att det är svårt att hinna med lika mycket som en frisk person.

– Jag sprider ut det jag ska hinna under flera dagar i veckan. Jag har blivit mer tillåtande mot mig själv och tvingar mig inte att göra saker som jag vet att jag inte orkar. Ibland har jag mer energi, men det är viktigt att försöka vara realistisk i tankesättet kring vad som är rimligt att orka med.

Information skapar acceptans

Det var genom sin släkt som Lena kom i kontakt med Reumatikerförbundet. Då fick hon mer information om sjukdomen, vilket gav henne trygghet.

– Ju mer information man har ju mer kan man bearbeta och acceptera för att sedan kunna gå vidare till nästa steg.

I juni 2012 började Lena arbeta på Reumatikerförbundet, bland annat som administratör för några av Reumatikerförbundets utbildningar, något som hon trivs med.

– Här kan jag vara hundra procent mig själv. Alla förstår mig och jag har kollegor som är i samma situation.

Lena skaffade sin första hund 1992, en schäfer som hette Love, med bra psyke för att kunna bli polishund. Tanken var att kunna använda hunden i yrkeslivet och inte bara som sällskapshund. Schäfern blev 12 år och hon fanns där även under perioden då Lena fick sin diagnos.

– Det var en bra tröst att hunden fanns där. Hundar är lojala och känner när någon är ledsen. Love kunde komma och lägga sig nära mig, men hon gjorde också så att jag inte fastnade i för mycket fokus på sjukdomsbeskedet och det som kändes svårt och tungt.

Socialt liv med hund

Som många vet kan en reumatisk sjukdom gå upp och ner. Ibland känner man sig bättre och ibland sämre. Under tuffa dagar tvingade hunden Lena att vara social och gå ut.

– Jag träffade många människor genom min hund, vilket var bra. År 2004 gick Love bort. Efter några år skaffade jag en ny hund tillsammans med min mamma. Tage, en Welsh corgi pembroke, han skulle bli en familjehund. Det var självklart för mig att skaffa en ny hund. Det är en livsstil att ha hund och livet blev tomt utan.

Nästa hund, Tösen, kom våren 2008, en Welsh corgi cardigan som hon hämtade i Danmark. Det blev Lenas egen hund och genom åren har hon skaffat ytterligare två hundar av rasen Coton de Tuléar, Kivi och Neo. Med hundarna tävlar Lena också vilket skapar glädje och energi. Hundintresset delar hon med sin mamma. Väl hemma från jobbet är Lena ofta mycket trött, därför är det bra att veta att någon finns i närheten som kan hjälpa till om det behövs. I hundkretsarna träffar Lena många andra som är reumatiker.

– Det är nyttigt att göra något som inte fokuserar på att jag har det här problemet, det finns ju där i alla fall. Jag träffar personer med samma erfarenheter men vi fokuserar på något annat. Hundar bygger broar mellan människor och minskar isolering.

Sjukdomen gör att Lena ibland kan känna sig utmattad, men viljan och glädjen i hundarna samt att de är beroende av henne gör att hon ändå orkar gå ut på promenader och sköta dem.

Det gäller att välja rätt hund

– Det kostar på att ha hund eftersom de kräver mycket tillsyn, men mina hundar behöver inte så mycket motion och de är anpassningsbara. De kan ligga i soffan en hel dag. Jag valde just dem eftersom de är lättskötta och kan leva ett bra liv efter den livsstil som jag har möjlighet att erbjuda dem, det var ett medvetet val. Det är viktigt att också hundarna har det bra och är nöjda. Hundarna ger mig så mycket glädje. Jag skulle inte kunna ge upp varken arbetslivet eller mina hundar de är viktiga delar i mitt liv och ger mig styrka.

​Bli medlem i Reumatikerförbundet!

Som medlem i Reumatikerförbundet får du tillgång till en gemenskap med andra reumatiker. På föreningsmötet eller på medlemswebben, det finns alltid någon att prata med som förstår hur du har det och kan stötta och ge råd.  

Bli medlem här!

Relaterade artiklar

Visa fler