Från elitidrottare till reumatiker … och vägen tillbaka till ett aktivt liv

Maria Olsson från Bollnäs har alltid tränat. För fyra år sedan tog det stopp. Hon var då tvungen att använda kryckor för att ta sig ner för trapporna hemma. Läs hennes inspirerande historia om hur hon kom tillbaka trots sin sjukdom. 

Jag är en tävlingsmänniska. Jag behöver sätta mål och är en envis en, även om vägen till målet inte alltid blir riktigt som jag tänkt mig den från början.

Jag började spela handboll i sju-åtta-årsåldern, och det visade sig att jag föredrog att kasta bollen med vänster hand. Detta tillsammans med min tävlingsinstinkt och envishet har bidragit till mina många lyckosamma år på handbollsplanen. Ett par omgångar på division 1 – nivå, med fyra till fem träningspass per vecka samt matcher. Jag spelade högernia och gillade att hoppa högt. Under en säsong i division 1 lyckades jag faktiskt bli 2:a i skytteligan för hela serien då säsongen var slut. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag ”målade” 125-130 gånger under den säsongen.

Efter 20 år på handbollsplanen blev jag vid 28 års ålder mamma, och det är ju en fantastisk resa i sig. Jag hade dock fortfarande ett stort sug efter att spela handboll, och det blev en säsong med min moderklubb – Hällbo IF – och en omstart i division 3. En fantastisk rolig säsong och vi vann i princip alla matcher med tio måls marginal eller mer. Detta gjorde att vi vann serien och skulle ta steget upp i division 2. I det läge valde jag dock att ställa skorna på hyllan – familjen och arbetet fick fokus istället. Jag kände inte att jag kunde avvara två till tre kvällar plus helgen till handbollen utifrån familjelivet.

Två och ett halvt år senare utökades familjen ytterligare en gång, men med två barn i familjen var träningen det som prioriterades bort och jag gick tyvärr upp en del i vikt. Efter ytterligare ett par år lyckades jag prioritera in träningen i mitt liv igen och började gå på gruppträningspass och körde en del egna löprundor.

Saknade mål med träningen efter graviditeterna

Det var ändå något som saknades, jag kände att jag ville ha ett mål med min träning. Jag började fundera på löptävlingar och pratade lite med min PT. En personlig tränare som jag trivts väldigt bra med, men som några månader tidigare flyttat till Oslo. Jag sa till henne: ”Jag har funderat på att springa tjejmilen”. Hon svarade: ”Men då kan du lika gärna komma hit och springa halvmaran”. Jag frågade – men hur långt är det? (Inte ens det hade jag koll på 😊 ) - hon svarade: 2,1 mil. Tankarna snurrade lite och jag svarade raskt: ”Jag springer vårruset först, så får jag se hur det känns. Om det känns bra antar jag din utmaning, men då får du göra ett träningsupplägg till mig”. Vårruset gick över förväntan och så bestämde jag mig. Halvmara skulle det bli.

den 20 september 2014 – det var då den där halvmaran skulle avverkas. Jag fick mitt träningsupplägg – med gruppträningspass på gymmet, ett intervallpass och ett distanspass per vecka. Distansen ökades successivt vecka för vecka. Tjejmilen anmälde jag mig också till. Vi såg den som en bra uppvärmning ett par veckor innan halvmaran skulle genomföras. Träningen under sommaren gick över förväntan – att ha ett mål med träningen var ju en otrolig sporre.

Sedan hände det som inte fick hända ... i slutet av augusti drabbades jag av en bihåleinflammation och fick penicillin. Att springa tjejmilen var inte att tänka på, och jag kände av infektionen även helgen innan jag skulle till Oslo. På onsdagen genomförde jag mitt sista löppass (cirka åtta kilometer) innan avfärd. Resan påbörjades redan på torsdagkväll – först till Uppsala och övernattning hos min syster, sedan reste vi tillsammans under fredagen med tåg till Oslo. Mamma och syrran följde med som supportrar. Vädret var optimalt och jag kände mig äntligen pigg i kroppen! Jag hade som mål att klara de 21 kilometrarna på två och en halv timme, men jag fixade det på två timmar och nio minuter – vilken känsla! Jag kände mig oövervinnerlig.

Så kom hösten. Det var mycket som hände denna höst 2014. Förutom min intensiva träning så bytte jag jobb och började pendla tio mil enkel resa. Min tidigare arbetsgivare var schysst och gav mig tjänstledigt för att testa på ett nytt jobb, men det fanns en hake. Jag ansvarade för ett projekt som behövde avslutas så jag, min nya samt min dåvarande arbetsgivare kom överens om att jag skulle lånas tillbaka på 40 procent under tre till fyra månader för att avsluta projektet, innan jag fullt ut gick över till min nya arbetsgivare. Jag kände ju ett ansvar för projektet så det kändes helt ok för mig. Med facit i hand var det nog inte helt optimalt…

Stel och otroligt trött men proverna visade inget

Under hösten började jag gradvis känna mig stel i fingrarna, och sedan blev jag stel även i andra leder. Den otroliga tröttheten kopplade jag inte alls ihop med mina stela leder, utan den trodde jag berodde på att jag hade nytt jobb och pendlingen. Tröttheten och stelheten eskalerade, och i december sökte jag mig till hälsocentralen för mina besvär. Efter att ha fått argumentera för att få röntgen och diverse andra undersökningar så misstänkte dock min läkare att det var något reumatiskt, men proverna visade inget. Vid jul 2014 var jag så svullen i alla leder att jag behövde kryckor för att ta mig nedför trappan i vårt hus. Jag blev remitterad till medicinmottagningen i Bollnäs och när jag äntligen fick tid där i februari 2015 fick jag snabbt diagnosen reumatoid artrit.

Jag ordinerades Methotrexate och kortisontabletter, och redan dagarna därpå kände jag effekt av kortisonet – jag kunde ta två trappsteg åt gången i trapporna. Sakta men säkert gick inflammationerna tillbaka, men min läkare var ändå inte riktigt nöjd med min utveckling. I juni fick jag därför börja med Enbrel, och då såg kom snabba förbättringar. Jag hade fått berätta för mig att det kunde ta en till sex månader att känna effekt av Enbrel, men jag kände faktiskt förbättring redan efter första injektionen. Under hösten 2015 kunde jag äntligen börja träna igen. Jag tog hjälp av en fysioterapeut och en personlig tränare och tillsammans hittade vi lämpliga övningar för att bygga upp muskler och styrka igen.

Tacksam för att biologiska läkemedel finns

De biologiska läkemedlen har verkligen tagit mig tillbaka till den träningsmänniska jag är. Jag är så tacksam. Idag tränar jag tre till fyra pass per vecka och det är högintensiv träning som gäller – både på cykeln men också i form av cross fit-inspirerad gruppträning och hårda pass med personlig tränare. Tävlingsmänniskan i mig drömmer om att tävla i cross fit så småningom, men jag har ändå en del begränsningar. Min högra handled vill inte alltid lika mycket som jag vill. Handleden tycker inte om att göra armhävningar då det blir för tung belastning med handleden i 90 graders vinkel bakåt. Jag ger dock inte upp så lätt, utan försöker hitta alternativa sätt för att göra mina armhävningar. Det funkar bättre att få ha rak handled så numera gör jag armhävningarna på knogarna.

Något som verkligen har varit en bra erfarenhet i min väg tillbaka är min träningsbakgrund. Jag känner skillnad på träningsvärk och värk som kommer från lederna. Jag vill hela tiden utvecklas och förbättras, men under den gångna hösten har jag kommit till insikt. Det är ju faktiskt helt fantastiskt att jag kan träna så pass hårt och regelbundet som jag gör idag, trots att jag har min RA.

Jag har också lagt om min kost en hel del sedan jag fick min diagnos. Jag har nästan helt slutat med pasta och ris. Jag har också dragit ner på rött kött, trots att vi - min man och jag – driver lantbruk med kor och grisar. Jag äter betydligt mer grönsaker än tidigare – framförallt grövre grönsaker såsom broccoli, blomkål, vitkål. Jag tror att mina nya matvanor och min högintensiva träning bidragit till att jag nu går på minimal dos av Methotrexate och dessutom har gjort uppehåll med de biologiska läkemedlen. Det känns otroligt bra.

Även om mina ledbesvär kan göra mig oerhört frustrerad ibland – för det begränsar mig ju till viss del – så är jag ändå otroligt tacksam för att jag trots allt kan träna. Träningen gör mig glad, stark och pigg och gör att övriga vardagssysslor går lättare. Jag har till och med börjat fundera på någon utbildning till personlig tränare, och skulle gärna vilja profilera mig mot de som har liknande diagnos/bakgrund som jag. Men det är än så länge bara en dröm…

Vad som fick min RA att bryta ut går inte att säga säkert, men min egen teori är att det var kroppens sätt att säga stopp. Det kan också vara så att det fanns rester kvar av min bihåleinflammation i kroppen då jag sprang min halvmara – även fast jag kände mig frisk. Det i kombination med nya utmaningar med jobb och pendling kan ha blivit för mycket, men det går förstås inte att fastställa.

Jag hoppas att min berättelse kan inspirera någon reumatiker därute att våga träna hårt och leva ett aktivt liv. Lyssna på kroppen och våga!

---

Text Maria Olsson, 41 år, Bollnäs
Publicerad 2019-01-09

Läs mer om Reumatoid artrit (RA) här.

Relaterade artiklar

Visa fler