Träningsbloggen

Bo Svedberg Träningsbloggare

Det gick fort, vips och vardagen rullar in

Mitt sällskap i bussen från Mora upp till starten i Oxberg var en yngre herre, sisådär 10 år. När jag berättade att det var första gången för mig, att jag var lite nervös och undrade vad han tänkte svarade han - Jag har åkt mååånga gånger, det är tråååkigt! Vad är roligt då? Spela innebandy, det ska jag börja med i höst!

Nervositeten till trots, och med Elisabeths tips om att det är uppför fram till allra första kontrollen i Oxberg, så blev mitt lopp snabbare och snabbare. Vasaloppets utmärkta följarapp visade att min förväntade sluttid krympte kontroll för kontroll.. Kul!

Undra sa flundra om det går att få lika fina yttre förhållanden igen? Det var ju kanonväder, torrt och fint i banan och härliga påhejare i och längs banan! Tråkigt, Not!

Sandra Lindmark Träningsbloggare

För tre månader sedan satt jag upp på min mountainbike för allra första gången med målet inställt på Cykelvasan 30 i augusti. Supertaggad, förväntansfull och lite rädd. Jag har gått in för det här till 110 % och målet utvecklades från ett lopp på 30 km, till en "tvådagars" på sammanlagt 120 km. Vi har fått väldigt fin vägledning under resans gång från vår coach Elin Lövberg och det har varit roligt och givande att följa hela teamets framsteg. Och nu är det gjort. Alla i Team Reumatikerförbundet gick i mål under fredagen. Det är grymt! 

Jag har utvecklats otroligt mycket under resans gång, både vad gäller min cykling så klart men även jag som person. För drygt ett år sedan kunde jag inte gå utan kryckor, i fredags på Cykelvasan 30 knep jag en 10:e plats av 1415 st tjejer och blev 75:a totalt av 3138 st deltagare. Och på lördagen cyklade jag 9 mil på 4 timmar och 20 minuter. Jag är superstolt över det och nästa års nya utmaningar är redan under planering. För resan är inte slut här, den har ju bara börjat. :) Tack för utmaningen Reumatikerförbundet!

Sandra Lindmark Träningsbloggare

Idag var jag med om något riktigt läskigt och kul - direktsänd radiointervju i P4 Dalarna. :) Vi pratade om reumatism och Cykelvasan. Intervjun börjar 2:02:45 in i programmet för den som vill lyssna: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/925560?programid=233

Bo Svedberg Träningsbloggare

Ser fram emot fredagen, om än med lite omak för den tidiga morgonen, pigg men ingen morgonmänniska:-)

Har servat cykeln lite, bl a vinklat ned styret så det ska bli lite lättare växla/bromsa för handlederna. Så, nu får min och sonens cyklar vila lite, vi med och jag äter lite mer och familjen packar ihop för resan söderut från Sveriges mitt till storstan via Mora. Vädret ser ut bli hyfsat, härligt!

Matilda Chocron Träningsbloggare

Imorn åker vi mot Mora!

Jag kör för Reumatikerförbundet och sonen min åker i sin klubbtröja från GIF Borås.

Jag känner mig stolt att få cykla cykelvasan för Reumatikerförbundet och i den gröna tröjan. Jag kommer särskilt tänka på alla unga reumatiker när jag cyklar, alla barn som kämpar idag och på alla oss som haft sjukdomen sedan vi var små. Vi kan och vi är bäst!!!

På fredag kör jag för första gången i mitt liv ett cykellopp. Jag vet att det kommer gå bra, jag har egentligen redan då jag står på startlinjen nått mitt mål. Och det är att känna mig fysiskt redo för att cykla 3 mil. Och det gör jag. I vintras behövde jag en morot och ett mål med min träning för att komma i form efter småbarnsåren. Träna måste man ju med reumatism, men det har vart svårt att få tid och ork till det några år. Höfterna har krånglat och det har lett till snedbelastningar och värk i knän och rygg. Nu under våren och sommaren när jag tränat har jag också tänkt mycket. Jag har tänkt på alla oss som är så grymma och envetna att vi gör detta! Jag har framförallt tänkt på alla oss som kämpat hela livet, jag har tänkt på alla som är barn idag och som ska växa upp med sin sjukdom. Jag vet att det går, men jag vet att det är tufft!

Vi har som barn kämpat med våra värkande leder, kämpat med att hålla humöret upp fast vi ibland bara vill ge upp. Kämpat med mediciner som inte fungerar eller mediciner med märkliga biverkningar. Och samtidigt har vi försökt att vara som alla andra barn, leka som alla andra. Vi har gråtit inombords för att vi inte kunnat hoppa hage eller springa vissa dagar eller perioder, men vi har kommit igen och på nåt sätt hittat lösningar så vi kan va med, på vårt sätt. När jag var barn var det väldigt värdefullt för mig att få träffa andra barn som kämpade med samma sak. På sjukhuset ordnade de så vi tränade på sjukgymnastiken ihop i grupper med andra barn, arbetsterapin ordnade aktiviteter, resor och myskvällar. Jag är så tacksam för det idag!

Så att känna mig fysiskt redo för 3 mil cykling är egentligen ett mål som jag redan uppnåt! Men jag har därför ännu ett mål med cykelvasan. Det är att ha en underbar resa med tåg från Gbg till Mora och ett härligt cykellopp ihop med min son!

Vill ni göra nåt för unga reumatiker som kämpar med reumatism. Skänk gärna en liten gåva till Reumatikerförbundet eller till Unga reumatiker!

https://ungareumatiker.reumatikerforbundet.org/stod-oss/ge-en-gava/

Julia Dalman Träningsbloggare

Hej allesamman!
Oj vad länge jag varit borta härifrån! Livet har helt enkelt kommit emellan. Skov, utomlandsresa, besök av familjemedlemmar samt en hel del jobb har tagit all min tid. Trots min frånvaro härifrån har jag inte varit helt frånvarande från träningen, jag har blandat lättare och tuffare pass utifrån hur jag mått. Som jag nämnde är jag inne i ett skov och hur mycket jag orkar göra är väldigt olika. Just nu är jag lite orolig för hur det kommer te sig på fredag men det återstår att se. Hur som helst ser jag fram emot det, jag tror det kommer vara både en rolig och lärorik men tuff upplevelse. Jag har precis kommit hem från en semester, så nu blir det två dagars jobb innan det är dags att packa om väskorna till torsdag då det bär av mot Dalarna. Nu kör vi!!! 

// Julia 

Sandra Lindmark Träningsbloggare

Nu är det bokat och klart – det blir även CV90 (Cykelvasan 90 km) för mig. 

Jag kom över en startplats genom en kompis till Daniel och eftersom att han redan har en biljett tog det mindre än ett halvt andetag för mig att tacka ja. Dessutom känner jag mig i riktigt bra form just nu, bortsett från en dumdum tå som började bråka igen i förra veckan för att jag råkade bomma min medicin en kväll. Men tack vare världens bästa reumatologmottagning i Falun som fixade fram en akuttid fick jag en kortisoninjektion idag och räknar med att vara fit-for-fight till helgen. Kollade lite snabbt i FunBeat och jag har fått ihop 29 st träningspass på MTBn + åtta på racern de senaste tre månaderna, trots lite träningsbortfall kring midsommar. Före dess hade jag trampat 160 mil på min trainer under vinterhalvåret, jag hoppas och tror att det ska räcka för att fixa en "tvådagars". Känner mig supertaggad hur som helst och det ska bli skoj att träffa alla i teamet på fredag!

Matilda Chocron Träningsbloggare

Nu är jag tillbaka igen! Peppen börja komma tillbaka och nu laddar jag för detta äventyr!

Jag har vart borta från bloggen ett tag, för även jag har haft en sommarsvacka. Fick halsfluss och feber veckan innan semester, och självklart började lederna krångla med infektionen. Fick göra uppehåll med medicinen, och blev då dålig i höfterna och allmän diffus värk och stelhet i typ alla leder. Så nu fick jag börja med min "Vid-behov"-medicin redan för flera veckor sedan. Värkande stela leder kan verkligen få en att tappa peppen och tro att det här aldrig ska gå. Hur gör ni för att motivera er när ni får en svacka? Jag brukar tyvärr vara dålig på att träna då, även om jag vet att jag kan träna armarna när jag har värk i benen så gör jag ofta inte det. Jag tappar liksom motivationen o vill inte träna alls. 

Till slut blev jag iaf bra igen! Jag hade bokat in en tur till Hunneberg med en kompis och våra söner. Vi körde den blå slingan på 1,7 mil där uppe. Vilken härlig runda det var! Blandat underlag på grusvägar genom vackert landskap och smala stigar genom skogen. Solen sken och vi avslutade med en glass på Bergagården. En helt fantastisk dag för att bli på humör igen!

Så nu är jag pepp igen! Och känner att det här ska bli kul! Jag har missat några veckors träning, men tror det ska gå bra ändå. Kände mig ju i bra form innan den dåliga perioden. Resan är nu också planerad klart. Min pojk ville så gärna följa med, så vi köpte en startplats till! Han ser fram emot detta lopp och äventyr så mycket, vilket gör mig ännu mer på humör! 

Mitt mål med detta lopp ska jag berätta om nästa gång!

Kämpa på alla starka!!! 

Elisabet Lindberg Träningsbloggare

Jag gjorde en fasansfull upptäckt i helgen! Det är inte lätt att hålla i någon strukturerad träning under semestern! Jag var ut och cyklade igår efter ett par dagars uppehåll, tillbaka på hemmaplan och mitt kära Brantbrink. Jag körde mitt vanliga spår, det jag kan nästan utan och innan efter alla joggingrundor och hela förra sommarens tragglande där för att bara lära mig att våga cykla utanför asfalterad mark.

Det kom som en kalldusch - jag har fuskat med både rörlighet och styrka de senaste veckorna! Ska jag vara ärlig så har kondisträningen inte heller legat på topp, men jag har cyklat och simmat öppet vatten. Jag satt och började på en lista över bortförklaringar - men kom fram till att alla samlas under "semesterlat -det finns så mycket annat roligt att göra". Jag har rört på mig, men inte så mycket och så systematiskt planerat som jag brukar och vips så har jag tappat fokus.

Så lätt är det! Och när man blir svagare i en del så blir de andra jobbigare. Tänk att alla tre väggarna i pyramiden av styrka, kondis och rörlighet, måste få sitt - hela tiden. Det är som när man släcker en eld - ta bort en av faktorerna som skapar elden och den slocknar och energin försvinner.

Med knappa två veckor kvar till CV30 så blir det jag som får masa mig in i gymet imorgon för lite rörlighet och lite styrketräning - försöka hitta disciplinen och fokuset igen. Jag har det ju i mig! Backa tillbaka till mina vanliga pass, bita ihop och ta mig i kragen!

Sandra Lindmark Träningsbloggare

De första veckorna på min MTB såg jag inte klok ut på benen. Jag ramlade VARJE cykeltur. Var det inte för att jag glömde att vrida loss mig från tramporna när jag behövde sätta ner en fot, så var det för att växlarna fastnade när jag i branta uppförsbackar växlade ner på lätta klingan, tappade fart och hann inte vrida loss mig. Pang, nytt blåmärke! Det är ju inga skador att snacka om men jag gillar inte att ramla. Med tiden har det blivit betydligt färre blåmärken. Jag planerar min cykling bättre och vrider (oftast) ur fötterna i god tid när jag ser att det blir för svårt för att trampa och innan jag behöver stanna. Men jag har en bestånde rädsla för utförskörning i terräng med mycket rötter och steniga partier. Framför allt när det är blött ute. Jag vill inte ramla! Jag berättade om min rädsla för min man (en van MTB-cyklist) som sken upp och sa ”då ska vi träna utförskörning”. Sagt och gjort, vi skaffade barnvakt och trampade upp till ett närliggande berg med flera MTB-utförstigar. Uppför gick det bra, jag är rätt så stark uppför. Men sen, när vi skulle ner – jisses vilken skräck! Det hade precis regnat (det var INTE med i beräkningen) vilket gjorde backen blöt och hal och det var rötter och stenpartier precis hela tiden. Jag kröööp ner för backen och hoppade av och gick vid flera tillfällen. Arg som ett bi på Daniel som hade totalmisslyckats med uppgiften. Det här gjorde mig ju bara ännu räddare. När vi var halvvägs ner så hörde jag en duns bakom mig, men eftersom att jag satt på cykeln kunde jag inte vända mig om. När jag äntligen kom ner för backen på darriga ben och vände mig om var det tomt. Ingen Daniel. Efter ett par minuter kom han dock ikapp mig, lerig och med ett stort skrapsår på knät. Då började jag skratta hysteriskt, han hade ramlat och jag klarat mig. Vi har efter det här, på skoj, döpt backen till ”skilsmässobacken”. Jag har nu kört backen själv vid ett par tillfällen, när det varit torrt ute, och det går bättre och bättre för varje gång. Så kanske var det inte helt fel att dra ner mig för skilsmässobacken trots allt… Övning ger som bekant färdighet.

Sandra Lindmark Träningsbloggare

Ber om ursäkt för mitt långa blogguppehåll. Fick efter midsommar ett litet kroppsligt bakslag. Vi hade först haft kompisar på besök i ett par dagar och sen blev det midsommarfirande i ytterligare ett par dagar vilket genererade i flera missade träningstillfällen, lite för mycket av det goda och alldeles för lite sömn. Som ett brev på posten kom värken krypande och jag svullnade upp i ben och fötter. Blev rädd att jag hade ett nytt skov på gång men bestämde mig för att köra på med träningen, bara äta och dricka bra och lägga mig tidigare på kvällarna (vilket inte är helt lätt för en Netflix-torsk som jag). Efter någon vecka eller två var jag tackolov på banan igen. Träningen är verkligen avgörande för mitt välmående. Jag har vid flera tillfällen känt värken komma smygande och jag känner en slags ”feberfrossa”. Hela kroppen säger ”du är sjuk, gå och vila” men jag har tvingats lära mig att INTE lyssna på de signalerna utan att istället trotsa sjukdomskänslan, gå ut och träna och efteråt mår jag så mycket bättre. Skulle jag känna mig osäker på om jag verkligen ska träna tar jag tempen. Visar den inget, kan jag vara säker på att jag inte är sjuk.

Jag fick en artikel av min sjukgymnast Elin vid vårt första möte som är en intervju med Kristina Areskoug-Josefsson som handlar om träning med tänket ”dos-respons”. Den beskriver (om jag kortfattar det) hur träning kan ge smärtlindring. Och då framför allt högintensiv träning. Snittpulsen genom passet ska då helst ligga över 80 % av maxpulsen, för att nå bästa smärtlindrande effekt. Man kan ta hjälp av Borgskalan. Kristina arbetar som fysioterapeut, forskare och lektor och är själv reumatiker (med bl.a. RA) vilket ger tyngd i det hon säger och gör det lätt att ta till sig. Den här artikeln hjälpte mig otroligt mycket i början av min rehabträning, efter mitt första skov då jag hade blivit rädd för att träna p.g.a. smärtan. Elin visade hur jag kunde använda mig av smärtskalan 1–10 som verktyg för vad som är rimlig smärta att stå ut med under träning. Och att smärta som eventuellt uppkommit under träningen ska gå tillbaka inom 24 timmar efter avslutat pass. Då har träningen gjort gott.

Inför något kroppsligt påfrestande (såsom att gå på en middag/fest, en längre resa eller då jag vet att jag kommer att stå många timmar) brukar jag alltid försöka klämma in ett högintensivt träningspass och det hjälper mig att klara av det bättre, utan att säcka ihop. Som en slags förebyggande smärtlindringsinjektion.

Jag är inte längre rädd för att känna smärta under träningen. Tack för det Elin och Kristina! 

Här hittar du artikeln om Kristina och dos-respons: http://reumatikerforbundetstraningsblogg.blogspot....

Hoppas att den även kan hjälpa dig!

Julia Dalman Träningsbloggare

Hej igen allesamman! Ny dag, nya tag! Hoppas ni mår bra, jag mår äntligen bättre! Jag hade ingen feber idag, men fortfarande lite tät i näsan. Idag jobbade jag till 15, därefter hade jag så ont i nyckelbenet och ryggen efter många lyft att jag la mig i soffan framför "Friends" så fort jag kom innanför dörren. En favorit-serie som jag i princip ser om ständigt. Efter några avsnitt i soffan, en smärtstillande-tablett och en kopp kaffe kände jag mig piggare. Mitt dåliga samvete från tidigare missade träningspass under veckan gjorde att jag ignorerade den täta näsan och skrev ihop ett kortare benpass. Jag blandade högintensiva intervaller med lite tyngre och färre repetitioner. Jag har tidigare inte blandat "träningsform" under samma pass på detta sätt, och just det är ett annat träningstips jag har: variera er! Träningen blir både roligare och mer utmanande, samtidigt som man kan skräddarsy passen exakt efter hur man mår i kroppen just idag. Såhär såg det ut: 

-benböj med hopp, 3 set 20 repetitioner 

-benböj med vikt (jag använde 10kg), 3 set 12 repetitioner 

-jägarställning, 45s 2 repetitioner 

-sidgång med gummiband mellan fötterna (tar på höften/rumpans utsida), 20 s arbete 10 s vila, 8 gånger 

-rumplyft liggande med ett ben, 3 set 10 repetitioner 

-insida lår med gummiband (knyt bandet runt något stabilt, sätt i foten närmast knuten i öglan och dra "framåt"), 20 s arbete 10 s vila, 8 gånger 

-enbensbenböj, 3 set 10 repetitioner/ben 

-breda benböj, 3 set 20 repetitioner 

-utfall snett bakåt, 20 s arbete 10 s vila 8 gånger 

Ha en fortsatt fin kväll! 

// Julia 

Bo Svedberg Träningsbloggare

Log åt Elins fina mail om teknik och utmanande tur på röd mtb-bana. Jag prövade en grön slinga häromveckan och blev rädd:-)

Har varit i Örebro hos släkt och vänner. En dag var vi Ånnaboda strax väster om Örebro och betydligt mer kuperat än i staden, cykeln med om det skulle bli läge. Så när kroppen kändes ok denna dag och sonen skulle vila eftermiddag med mormor krånglade jag ned cykeln från biltaket.

Det var en grön slinga på 8,5 km som verkade lagom. Barnsadel bak, vanliga shorts och skor gav lugn och inga förpliktelser:-) -jag är ju bara en amatör som är ute och cyklar. Banan började behagligt småkuperat med mest lätt utför på små slingrande skogsvägar och stigar längs sjökanter. Sista biten gick från behaglig till pirrig och mycket puls, bara uppför och rejält brant på både grus, sten och rötter längs med en skidbacke, puuh, respekt. Stolt att jag bara klev av en gång när det blev så brant att det kändes som om det borde finnas lägre växlar och att jag skulle ramla baklänges. Samtidigt rädd och funderande, hur brant och svår ska inte en blå, för att inte tala om en röd bana vara då, eller svart, Gud bevars? 

Hade nog varit lite enklare med cykelskor även om det varit knepigt få loss fötterna?! Så jag köpte mig cykelskor med silverklossar som ska vara lättare att lossa. Ska montera och pröva dem snart:-)

Julia Dalman Träningsbloggare

Hej allesamman! Jag är fortfarande förkyld med feber, vilket innebar ytterligare en dag av förlorad träningstid... Någon träning blev det inget av men, jag tog mig ut på en promenad innan lunch, det var skönt att vara ute och få luft men oj vad det märktes att jag har en förkylning i kroppen. Inte bara på den täta näsan, utan också på sättet lederna kändes; mer ömma och mer stela. Vid "vanliga" sjukdomar som förkylning känns sådant ännu mer än vanligt också. Jag är glad att jag tagit det lugnt dessa dagar och inte pressat mig till ett pass bara för att, även fast det är ett segt beslut att ta. Men nog om negativa nyheter nu, hoppas ni alla mår bra och njuter av den svenska sommaren, vad ni än har för er. Detta kommer bli ett kortare inlägg, jag ville egentligen bara snabbt uppdatera om hur jag mår och hur jag tänker angående träningen när kroppen säger ifrån, samt att jag ville tipsa om ingefärsshot. Ingefära har många bra egenskaper, t.ex. minskar träningsvärk, minska mensvärk, välgörande för matsmältningen samt antiinflammatoriska effekter (källa svd.se). Jag har under sommaren fått det som vana att starta dagen med en ingefärsshot, jag upplever att jag väcker kroppen och får en piggare start på dagen samt en rutin att följa. Idag gjorde jag en ny sats, här är mitt recept: 

-1 l vatten

-200 g ingefära

-2 citroner

-honung efter smak

Först hällde jag upp vattnet i den tillbringare jag använder för att förvara drycken i kylskåpet. Jag skalade ingefäran och "juicade" den i råsaftscentrifug. Därefter pressade jag citronerna och silade ner detta med ingefärsjuicen i tillbringaren. Sist men inte minst lite honung. Gott och 

Elisabet Lindberg Träningsbloggare

Elin skriver så inspirerande coach- och pep-brev till oss i teamet. Saker som är så självklart "jo men naturligtvis". Brevet kom lagom till att jag ska avsluta min antibiotikakur idag. Det fula nyllet ville ha sista ordet i den senaste matchen och skickade ut mig i snuvträsk. Läkaren på vårdcentralen ville ta det säkra före det osäkra och gav mig antibiotika förebyggande. Men nu är de gula tabletterna slut och om två dagar blir det semester och all världens möjligheter att, igen, komma ikapp med träningen. 

Ett av de tips vi fick den här gången är att använda cykelskor. Jag har ett par, har använt dem och jag har ramlat så många gånger och slagit mig för att jag inte hinner få ur fötterna ur pedalerna. Så numer törs jag inte ... Jag vet att jag borde prova igen! Jag vet att jag kommer att ha nytta av det! Men jag är för feg! Det har gjort för ont för många gånger ... börjar jag bli harig av mig? 

Jag har ställt in clipsen, de släpper som de ska på lättaste läget, jag behöver nästan bara tänka ur dom. Men jag törs inte! Vet att det är mentalt, men det har liksom låst sig. Även om jag sitter och skojar om det, så finns det ett allvar i skojet. Hur 17 ska jag våga använda clips?!?! Vet att man kommer dit med att öva, jag har i alla fall börjat kolla vilken fot jag sätter i först när jag kliver av. Kanske jag helt enkelt ska börja med ett clips? Kanske ska jag bestämma mig för att jag bara får ramla tre gånger till för att jag inte kommer ur dom ... Hur sätter jag ett mål för att få fast fötterna i pedalerna? 

Julia Dalman Träningsbloggare

Hej igen allesamman! Hoppas att den svenska sommaren behandlar er väl. Idag är det exakt en månad kvar tills CV30, och jag börjar verkligen bli nervös... om ni läst mina andra inlägg har ni nog förstått att jag inte mått särskilt bra det senaste, och att träningen därför fått stå undan lite. Igår fick jag feber och när jag idag kom hem ifrån jobbet (dessutom efter övertid) insåg jag ganska snabbt att det bästa för min kropp var att bädda ner mig framför tvn. Att inte hasta mig igenom något pass och bryta ner min kropp utan att istället vila. Men det är  frustrerande att vilja träna så gärna som jag vill nu, men känna hur kroppen inte klarar av det. Jag tycker ju verkligen om att träna, så det har varit jobbigt att inte kunna aktivera mig i den utsträckning jag velat. Detta samtidigt som dagarna kvar till vasan blir färre och färre blir jag nervös och lite stressad. Jag hatar att vara oförberedd inför utmaningar jag ställs inför, så jag hoppas verkligen att måendet snart vänder till det bättre. En sida jag vet att jag kommer plocka fram om en månad oavsett hur väl jag kunnat förbereda mig eller inte är min envishet och viljestyrka, och jag tror och hoppas att bara den kommer ta mig långt. 

Att ha planer men bli osäker på om man kan genomföra dem som man tänkt och hoppats, är en stor del av sjukdomen, och jag är övertygad om att de flesta reumatiker som läser detta känner igen sig. Oftast finns det bara två val; att lyssna på sin kropp och planera om, eller att bita ihop och genomföra sina planer ändå. Den enda som kan veta vad som är bäst för en själv är just en själv, och förmågan att stänga ute andra åsikter är viktig, men har för mig varit ganska svår. 

Som jag skrev i början av inlägget är det idag 30 dagar kvar tills Vasan, och jag har därför tänkt utmana mig själv lite ytterligare. Jag har verkligen tyckt det varit kul och motiverande att skriva om och dela med mig av min resa inför detta, hur jag mår samt olika strategier jag har för min träning och för att tackla min sjukdom. Jag ska därför göra mitt bästa för att skriva ett kortare inlägg varje dag fram till dagen med stort D. Om det är något särskilt ni vill läsa om eller fråga är det bara att höra av sig till dalmanjulia@gmail.com eller kommentera detta inlägg. 

// Julia 

Julia Dalman Träningsbloggare

Hejhej allesamman! Äntligen mår jag lite bättre, hoppas att ni också mår bra. Inatt sov jag i stugan och när jag vaknade var jag inte pigg, men efter en god frukost och en kopp kaffe utomhus med Vänern ett stenkast bort kände jag mig lite bättre. Jag snörade på mig jogginskorna med ambitionen att gå ut på en powerwalk. Jag har ju som sag inte mått bra det senaste, och tänkte att det är bäst att skynda långsamt. Men någonstans därefter så kickade min envishet igång, och istället för att gå började jag jogga. Jag sprang en halvtimme på grusvägarna i den lilla by där vår sommarstuga ligger, och det kändes fantastiskt. Trots att det värkte i knän och de små lederna i bröstkorgen och mitt största problemområde just nu; nyckelbensleden, så klarade jag av något jag inte kunnat göra på ett bra tag, och det är jag väldigt stolt över. 30 minuters löpning låter kanske futtigt i mångas ögon, men det är viktigt att inse hur obetydligt andras åsikter är. Bara jag kan veta hur jag mått det senaste och bara jag kan veta vad som är ett bra pass beroende på just mina förutsättningar. Och det är viktigt att ta med sig. När jag skriver detta är det kväll och jag har fått feber... Hoppas förkylningen som verkar smyga sig på inte bryter ut, och att jag istället kan fortsätta bygga upp min form och kapacitet igen till den nivå jag känner igen och är bekväm i. Och att jag kan bygga vidare på den sköna känsla jag hade i kroppen efter min löptur i ett vackert sommar-Sverige. Ha en fin vecka!

// Julia 

Julia Dalman Träningsbloggare

Hej allesamman! Hoppas ni mår bra och njuter av sommaren. De senaste veckorna har varit lite sämre veckor för mig då jag känt mig orkeslös och haft ont i kroppen. Vanliga leder som knän, fingrar och fotleder har varit ömma och svullna och nyckelbensleden, som jag tidigare pratat om, blir tyvärr bara sämre. Som tur är har jag telefontid med min läkare i slutet på denna veckan, så hoppas vi kan komma fram till en lösning då. Det är jobbigt att ha ont och vara trött, men ännu jobbigare är det att det begränsar ens kapacitet och vad kroppen klarar av. Hoppas detta vänder snart så att träningen inför CV30 kan återupptas som vanligt igen. 

Jobb har främst dominerat vardagen det senaste, även fast lättare träningspass har genomförts. Exempel på detta är yoga, promenader och tabata-träning. Tabata innebär att man väljer en kondition-eller styrkeövning som man utför i 20 s, vilar 10, och gör 8 repetitioner av detta. Enkelt och jobbigt och man anpassar sig lätt utefter hur man mår just den dagen. Om man vill kan man också korta ner antalet repetitioner, till t.ex. 6 eller 4. Tabata är en träningsform jag använt mig av i många år, och som jag verkligen rekommenderar! 

// Julia 

Elisabet Lindberg Träningsbloggare

Min inneboende fiende har ett högst fult nylle, och nu har den dessutom haft den dåliga smaken att visa upp det igen.

Rehaben gjorde verkligen underverk, jag kom igång med träningen och fick det att börja rulla igen. Men så har det legat där i bakgrunden, molandet och stelheten i höfter och fotleder, stelheten i bröst- och ländrygg. Så jag ringde till reumatologen och och fick prata med en sköterska. Efter att hon hört hur jag kände mig och vilken medicinering jag står på så kom det ett "Men du! Din kropp gillar verkligen inte dig just nu.". En så'n där mening som får en att stanna till, fundera lite över hur man faktiskt lyckas vänja sig vid det mesta, för så illa är det väl ändå inte?

Kommer in till läkaren, som plockar fram ultraljudet. Det finns vätska i bägge höftlederna, jag har en bursit i höger höft och vänster fotled och vätska i höger fotled. Läkaren skrattar gott när jag ber henne att göra det optimala för mig. Det optimala - det har och gör jag redan säger hon. Men hon lovar att hon kan hjälpa mig ändå, så fram kommer tre sprutor - en för varje fotled och en för bursiten i höger höft. Tre stick senare skjutsar min syster hem mig, jag lägger pannan i kudden och slocknar. Efter alla kortisonsprutor så har jag inte vant mig än, de tar musten ur mig. Men jag vet också att på andra sidan, då är det värt det! Redan igår var jag rörligare, hade mindre ont och tröttheten har backat undan lite igen. Återigen har det fula nyllet backat tillbaka, nu vill jag att det håller sig i schack, det har fått för mycket energi och kraft av mig det senaste året. 

Bo Svedberg Träningsbloggare

Min cykling så här långt har klämts in mellan hämtningar på dagis och på lokalresor i jobbet. Jag har försökt att byta bil, buss eller tunnelbana när möjligt och fått några mil i stadsmiljö. Möjligen ger den miljön också lite träning i uppmärksamhet, då det händer mycket i storstadstrafiken, och också fina stunder, som när jag tidigt ställde cykeln vid t-centralen inför jobbresa häromveckan i härligt lugn, klar och varm luft. En bra start på dagen.

Nu har vår semester börjat och jag hoppas att det ska ge utrymme att ändra lite i träningen mot mer cykling på mjukare underlag än asfalt i kombination av fortsatt bål-, knästabilitet och öberkroppsträning. Mina knän har ju varit den svaga punkten såhär långt och jag har försökt vara försiktig med dem samtidigt jag försökt träna annat och cyklingen i sig blivit lidande och begränsats till lättare transporter. Men nu... ledig och lite mera tid emellan umgänge borde ge mig och knäna möjlighet

Vi som bloggar här...

Elin Löfberg Redaktör

Fysioterapeut. Specialistkompetens inom reumatologi.

Bo Svedberg Träningsbloggare

Jag heter Bosse och ska blogga på min väg framåt Cykelvasan 30. Jag har en hustru och en son på två år och vi bor i Stockholm. Som liten hade jag jia, barnreumatism, och lever nu bl a med följderna av det. 

Julia Dalman Träningsbloggare

Mitt namn är Julia och jag är en av medlemmarna i Team Reumatikerförbundet för Cykelvasan 30 km 2017! Jag är 20 år och, kommer från Åmål men bor i Lund där jag pluggar på juristprogrammet. Jag brinner för träning och spelar fotboll, golf och gymmar när jag hinner och min kropp orkar med.

Elisabet Lindberg Träningsbloggare

Jag gillar att cykla! Men mest blir det pendling på landsväg men har nu tagit steget och våga cykla lite mer "off road". Träningen är en så viktig del för mig, för att jag ska fungera i vardagen. 

Matilda Chocron Träningsbloggare

Jag har haft reumatism JCA/JIA sedan jag var tre år. Jag är 37 år och har två barn på 8 och 4 år. Jag vill vara med i Team Reumatikerförbundet för att jag vill ha en sporre och motivation till att komma igång med träningen på allvar nu efter småbarnsåren.

Sandra Lindmark Träningsbloggare

Frilansar som grafisk formgivare inom reklam och marknadsföring. Älskar design, hundar och skogen. Och min familj så klart. Jag har en stor nyväckt förälskelse - cykling!