På fredag kör jag för första gången i mitt liv ett cykellopp. Jag vet att det kommer gå bra, jag har egentligen redan då jag står på startlinjen nått mitt mål. Och det är att känna mig fysiskt redo för att cykla 3 mil. Och det gör jag. I vintras behövde jag en morot och ett mål med min träning för att komma i form efter småbarnsåren. Träna måste man ju med reumatism, men det har vart svårt att få tid och ork till det några år. Höfterna har krånglat och det har lett till snedbelastningar och värk i knän och rygg. Nu under våren och sommaren när jag tränat har jag också tänkt mycket. Jag har tänkt på alla oss som är så grymma och envetna att vi gör detta! Jag har framförallt tänkt på alla oss som kämpat hela livet, jag har tänkt på alla som är barn idag och som ska växa upp med sin sjukdom. Jag vet att det går, men jag vet att det är tufft!
Vi har som barn kämpat med våra värkande leder, kämpat med att hålla humöret upp fast vi ibland bara vill ge upp. Kämpat med mediciner som inte fungerar eller mediciner med märkliga biverkningar. Och samtidigt har vi försökt att vara som alla andra barn, leka som alla andra. Vi har gråtit inombords för att vi inte kunnat hoppa hage eller springa vissa dagar eller perioder, men vi har kommit igen och på nåt sätt hittat lösningar så vi kan va med, på vårt sätt. När jag var barn var det väldigt värdefullt för mig att få träffa andra barn som kämpade med samma sak. På sjukhuset ordnade de så vi tränade på sjukgymnastiken ihop i grupper med andra barn, arbetsterapin ordnade aktiviteter, resor och myskvällar. Jag är så tacksam för det idag!
Så att känna mig fysiskt redo för 3 mil cykling är egentligen ett mål som jag redan uppnåt! Men jag har därför ännu ett mål med cykelvasan. Det är att ha en underbar resa med tåg från Gbg till Mora och ett härligt cykellopp ihop med min son!
Vill ni göra nåt för unga reumatiker som kämpar med reumatism. Skänk gärna en liten gåva till Reumatikerförbundet eller till Unga reumatiker!
https://ungareumatiker.reumatikerforbundet.org/stod-oss/ge-en-gava/
