Träningsbloggen

Sandra Lindmark Träningsbloggare

För tre månader sedan satt jag upp på min mountainbike för allra första gången med målet inställt på Cykelvasan 30 i augusti. Supertaggad, förväntansfull och lite rädd. Jag har gått in för det här till 110 % och målet utvecklades från ett lopp på 30 km, till en "tvådagars" på sammanlagt 120 km. Vi har fått väldigt fin vägledning under resans gång från vår coach Elin Lövberg och det har varit roligt och givande att följa hela teamets framsteg. Och nu är det gjort. Alla i Team Reumatikerförbundet gick i mål under fredagen. Det är grymt! 

Jag har utvecklats otroligt mycket under resans gång, både vad gäller min cykling så klart men även jag som person. För drygt ett år sedan kunde jag inte gå utan kryckor, i fredags på Cykelvasan 30 knep jag en 10:e plats av 1415 st tjejer och blev 75:a totalt av 3138 st deltagare. Och på lördagen cyklade jag 9 mil på 4 timmar och 20 minuter. Jag är superstolt över det och nästa års nya utmaningar är redan under planering. För resan är inte slut här, den har ju bara börjat. :) Tack för utmaningen Reumatikerförbundet!

Sandra Lindmark Träningsbloggare

Idag var jag med om något riktigt läskigt och kul - direktsänd radiointervju i P4 Dalarna. :) Vi pratade om reumatism och Cykelvasan. Intervjun börjar 2:02:45 in i programmet för den som vill lyssna: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/925560?programid=233

Sandra Lindmark Träningsbloggare

Nu är det bokat och klart – det blir även CV90 (Cykelvasan 90 km) för mig. 

Jag kom över en startplats genom en kompis till Daniel och eftersom att han redan har en biljett tog det mindre än ett halvt andetag för mig att tacka ja. Dessutom känner jag mig i riktigt bra form just nu, bortsett från en dumdum tå som började bråka igen i förra veckan för att jag råkade bomma min medicin en kväll. Men tack vare världens bästa reumatologmottagning i Falun som fixade fram en akuttid fick jag en kortisoninjektion idag och räknar med att vara fit-for-fight till helgen. Kollade lite snabbt i FunBeat och jag har fått ihop 29 st träningspass på MTBn + åtta på racern de senaste tre månaderna, trots lite träningsbortfall kring midsommar. Före dess hade jag trampat 160 mil på min trainer under vinterhalvåret, jag hoppas och tror att det ska räcka för att fixa en "tvådagars". Känner mig supertaggad hur som helst och det ska bli skoj att träffa alla i teamet på fredag!

Sandra Lindmark Träningsbloggare

De första veckorna på min MTB såg jag inte klok ut på benen. Jag ramlade VARJE cykeltur. Var det inte för att jag glömde att vrida loss mig från tramporna när jag behövde sätta ner en fot, så var det för att växlarna fastnade när jag i branta uppförsbackar växlade ner på lätta klingan, tappade fart och hann inte vrida loss mig. Pang, nytt blåmärke! Det är ju inga skador att snacka om men jag gillar inte att ramla. Med tiden har det blivit betydligt färre blåmärken. Jag planerar min cykling bättre och vrider (oftast) ur fötterna i god tid när jag ser att det blir för svårt för att trampa och innan jag behöver stanna. Men jag har en bestånde rädsla för utförskörning i terräng med mycket rötter och steniga partier. Framför allt när det är blött ute. Jag vill inte ramla! Jag berättade om min rädsla för min man (en van MTB-cyklist) som sken upp och sa ”då ska vi träna utförskörning”. Sagt och gjort, vi skaffade barnvakt och trampade upp till ett närliggande berg med flera MTB-utförstigar. Uppför gick det bra, jag är rätt så stark uppför. Men sen, när vi skulle ner – jisses vilken skräck! Det hade precis regnat (det var INTE med i beräkningen) vilket gjorde backen blöt och hal och det var rötter och stenpartier precis hela tiden. Jag kröööp ner för backen och hoppade av och gick vid flera tillfällen. Arg som ett bi på Daniel som hade totalmisslyckats med uppgiften. Det här gjorde mig ju bara ännu räddare. När vi var halvvägs ner så hörde jag en duns bakom mig, men eftersom att jag satt på cykeln kunde jag inte vända mig om. När jag äntligen kom ner för backen på darriga ben och vände mig om var det tomt. Ingen Daniel. Efter ett par minuter kom han dock ikapp mig, lerig och med ett stort skrapsår på knät. Då började jag skratta hysteriskt, han hade ramlat och jag klarat mig. Vi har efter det här, på skoj, döpt backen till ”skilsmässobacken”. Jag har nu kört backen själv vid ett par tillfällen, när det varit torrt ute, och det går bättre och bättre för varje gång. Så kanske var det inte helt fel att dra ner mig för skilsmässobacken trots allt… Övning ger som bekant färdighet.

Sandra Lindmark Träningsbloggare

Ber om ursäkt för mitt långa blogguppehåll. Fick efter midsommar ett litet kroppsligt bakslag. Vi hade först haft kompisar på besök i ett par dagar och sen blev det midsommarfirande i ytterligare ett par dagar vilket genererade i flera missade träningstillfällen, lite för mycket av det goda och alldeles för lite sömn. Som ett brev på posten kom värken krypande och jag svullnade upp i ben och fötter. Blev rädd att jag hade ett nytt skov på gång men bestämde mig för att köra på med träningen, bara äta och dricka bra och lägga mig tidigare på kvällarna (vilket inte är helt lätt för en Netflix-torsk som jag). Efter någon vecka eller två var jag tackolov på banan igen. Träningen är verkligen avgörande för mitt välmående. Jag har vid flera tillfällen känt värken komma smygande och jag känner en slags ”feberfrossa”. Hela kroppen säger ”du är sjuk, gå och vila” men jag har tvingats lära mig att INTE lyssna på de signalerna utan att istället trotsa sjukdomskänslan, gå ut och träna och efteråt mår jag så mycket bättre. Skulle jag känna mig osäker på om jag verkligen ska träna tar jag tempen. Visar den inget, kan jag vara säker på att jag inte är sjuk.

Jag fick en artikel av min sjukgymnast Elin vid vårt första möte som är en intervju med Kristina Areskoug-Josefsson som handlar om träning med tänket ”dos-respons”. Den beskriver (om jag kortfattar det) hur träning kan ge smärtlindring. Och då framför allt högintensiv träning. Snittpulsen genom passet ska då helst ligga över 80 % av maxpulsen, för att nå bästa smärtlindrande effekt. Man kan ta hjälp av Borgskalan. Kristina arbetar som fysioterapeut, forskare och lektor och är själv reumatiker (med bl.a. RA) vilket ger tyngd i det hon säger och gör det lätt att ta till sig. Den här artikeln hjälpte mig otroligt mycket i början av min rehabträning, efter mitt första skov då jag hade blivit rädd för att träna p.g.a. smärtan. Elin visade hur jag kunde använda mig av smärtskalan 1–10 som verktyg för vad som är rimlig smärta att stå ut med under träning. Och att smärta som eventuellt uppkommit under träningen ska gå tillbaka inom 24 timmar efter avslutat pass. Då har träningen gjort gott.

Inför något kroppsligt påfrestande (såsom att gå på en middag/fest, en längre resa eller då jag vet att jag kommer att stå många timmar) brukar jag alltid försöka klämma in ett högintensivt träningspass och det hjälper mig att klara av det bättre, utan att säcka ihop. Som en slags förebyggande smärtlindringsinjektion.

Jag är inte längre rädd för att känna smärta under träningen. Tack för det Elin och Kristina! 

Här hittar du artikeln om Kristina och dos-respons: http://reumatikerforbundetstraningsblogg.blogspot....

Hoppas att den även kan hjälpa dig!

Sandra Lindmark Träningsbloggare

För nästan precis ett år sedan (30 juni 2016) blev jag diagnostiserad med "reumatism". Då hade jag inte gått en meter utanför huset utan kryckor på närmare ett halvår p.g.a. en obeskrivlig smärta i mina leder som blossade upp strax efter min andra graviditet. Jag som älskar att träna och vara ute och röra på mig. De största besvären satt i fötterna och knäna men även armar, nacke och handleder var drabbade. Det har varit en lång och envis kamp tillbaka med kortisonsprutor, antiinflammatoriska mediciner, kostomläggning, akupunktur, yoga, sjukgymnastik och efterhand mer och mer högintensiv träning. Och i helgen, tog jag mig runt 16 mil i sjugradigt pissregn på cykel. Siljan Runt har varit mitt (hemliga) personliga mål när jag under året harvat närmare 160 mil på min trainer. Idag känner jag mig otroligt stolt över att jag lyckades genomföra ett utav mina mål och väldigt tacksam över att jag mår så bra som jag gör just nu. Nästa inplanerade utmaning är Cykelvasan 30 i augusti tillsammans med Team Reumatikerförbundet. Men det kan dyka upp fler saker, för nu är jag på G... Tack Daniel för att du är min stabila klippa i (ordagrant) vått och torrt! ❤️
Sandra Lindmark Träningsbloggare

Om mig:

Jag heter Sandra och frilansar som grafisk formgivare inom reklam och marknadsföring. Älskar design, hundar och skogen. Och min familj så klart. Jag har en stor nyväckt förälskelse (utöver min man *tihi*) - CYKLING! Blev diagnostiserad med Spondyl artrit i juni 2016 (den som vill veta mer om det får gärna höra av sig) och har sedan dess gått all-in på att ta tillbaka mitt liv. Läser allt jag kommer över vad gäller antiinflammatorisk kost, träning och positivt tänkande. Jag har valt att fokusera på det jag kan göra och inte det jag inte klarar av. Välkommen att följa med på min resa mot Mora den 11 augusti. Let’s go!

Mina förväntningar på ”projekt cykelvasan”

Jag ser på det som en morot till att fortsätta träna. Till att våga ställa upp i ett lopp igen (sprang en hel del olika lopp innan barnen kom). Det är roligt att vi är ett ”team" som förhoppningsvis kan dela tips och peppa varandra. Jag har inte Cykelvasan 30 som ett slutmål utan ett delmål. En språngbräda mot fler utmaningar. Ser fram emot att få vara med på den här resan.

Hej så länge!

//Sandra

Vi som bloggar här...

Elin Löfberg Redaktör

Fysioterapeut. Specialistkompetens inom reumatologi.

Bo Svedberg Träningsbloggare

Jag heter Bosse och ska blogga på min väg framåt Cykelvasan 30. Jag har en hustru och en son på två år och vi bor i Stockholm. Som liten hade jag jia, barnreumatism, och lever nu bl a med följderna av det. 

Julia Dalman Träningsbloggare

Mitt namn är Julia och jag är en av medlemmarna i Team Reumatikerförbundet för Cykelvasan 30 km 2017! Jag är 20 år och, kommer från Åmål men bor i Lund där jag pluggar på juristprogrammet. Jag brinner för träning och spelar fotboll, golf och gymmar när jag hinner och min kropp orkar med.

Elisabet Lindberg Träningsbloggare

Jag gillar att cykla! Men mest blir det pendling på landsväg men har nu tagit steget och våga cykla lite mer "off road". Träningen är en så viktig del för mig, för att jag ska fungera i vardagen. 

Matilda Chocron Träningsbloggare

Jag har haft reumatism JCA/JIA sedan jag var tre år. Jag är 37 år och har två barn på 8 och 4 år. Jag vill vara med i Team Reumatikerförbundet för att jag vill ha en sporre och motivation till att komma igång med träningen på allvar nu efter småbarnsåren.

Sandra Lindmark Träningsbloggare

Frilansar som grafisk formgivare inom reklam och marknadsföring. Älskar design, hundar och skogen. Och min familj så klart. Jag har en stor nyväckt förälskelse - cykling!